I dessa tider när högerextremister angriper moskéer, muslimer och antisemitismen ökar är det viktigt för mig att hålla tungan rätt i mun. Samtidigt som jag kritiserar reaktionära, homofoba och kvinnofientliga uttryck inom islam, kristendomen och andra religioner är det viktigt att försvara olika religiösa samfunds rätt att driva sin verksamhet. Särskilt viktigt är det, enligt min uppfattning, att inte blanda ihop partipolitik och religion. Som skedde och sker på Balkan, på Nordirland, i flera länder på kontinenten, i Asien, Afrika och här i Sverige. Olika politiska krafter spelar på religiösa känslor för att få gehör för sin politik. Så gör här i Sverige idag i synnerhet Sverigedemokraterna (SD) men även KD i viss mån. Det är märkligt men också typiskt att SD driver en hård kritik mot islam samtidigt som partiet har en reaktionär kvinnosyn och familjepolitik, som även återfinns i såväl muslimska som kristna rörelser.
Om en grupp låter ändamålet helga medlen är det ett – av fem möjliga – varningstecken på att något håller på att gå fundamentalt snett. Det menar den amerikanske religionshistorikern Charles Kimball i sin bok När religionen blir ond. Religion i sig behöver inte vara ett problem. I alla religioner finns det goda och altruistiska inslag. Svenska kyrkan har kommit långt med att kombinera sin tro med ett kärleksbudskap och tillåter numera samkönade äktenskap. Men som all annan mänsklig kollektiv verksamhet kan en religionsinriktning bli korrupt i synnerhet när den kombineras med politik. Man skapar ett vi och de andra. Där ”vi” är de goda och rättfärdiga och de andra otrogna och orättfärdiga. Särskilt allvarligt är det när rörelsens sanningsanspråk är absoluta, det vill säga när deras ”sanningar” inte går att diskutera, det verkar hart när omöjligt att få dem att se verkligheten ur något annat än just deras perspektiv. Detta är en typisk sektsjuka. Det är en tendens som kan vara störande och göra en upprörd om man försöker diskutera med en sektmedlem. Men det blir farligt om det inkluderar att man anser att man kan höja sig över samhällets lagar och allmänt vedertagen etik. En fanatiker kan exempelvis se abort som legaliserat mord och mot Guds ordning, och därför har man rätt att dräpa den som motsätter sig denna ordning och utför abort som vissa högerkristna sekter i USA. Det tredje tecknet enligt Kimball är ”blind lydnad”. En kombination av en lära som sätts på piedestal, en stark karismatisk ledare och en tätt sammanhållen grupp medför gruppens påverkan på de enskilda blir mycket stark. Det är svårt att se utanför den interna normen. Riktigt illa blir det om läran eller ledaren pläderar för någon typ av våld eller sanktionerar eller uppmuntrar gränsöverskridande beteenden. Det sista varningstecknet är om rörelsen förklarar heligt krig. Detta kan ske i utpräglade sekter och terrorgrupper, men även politiska ledare har förklarat heligt krig, så också i nutid. Då blir förstörelsen och skadan enorm.
I vissa länder med religiös lagstiftning är det till och med förbjudet att byta religion, att kritisera den statsbärande religionen och att gifta sig med någon med en annan tro.
För en verklig religions- och åsiktsfrihet krävs en sekulär lagstiftning som gäller alla oavsett ideologi, religiös tillhörighet och livsåskådning i övrigt. Därför har jag också svårt att förstå varför vi i Sverige tillåter att religiösa samfund driver grundskolor eftersom grundskolan är obligatorisk. Grundskolan borde vara ett tillfälle för barn att träffas över alla sociala och religiösa gränser. Detta behövs mer än någonsin när den socioekonomiska, etniska och religiösa segregationen är värre än någonsin tidigare i Sverige och ett i grunden rasistiskt och främlingsfientligt parti är det tredje största i riksdagen.