I DN den 29 oktober 2017 skriver Maria Croft om det egendomliga i att en villa på landsbygden har lika hög fastighetsavgift om lyxbostäder i storstäderna. Dessutom går skattesubventionerna (ränte- och ROT-avdrag) främst till hushåll i dyra bostäder i storstäderna. Och dessa subventioner betalas av de andra via skatten. Det är en omvänd Robin Hood politik: Ta från de fattiga och ge till de rika.
Vad tänker regering och riksdag gör åt detta?
Det skrivs mycket nu om ränteavdragen. Och de är ett enormt problem både för statsfinanserna och hushållens skuldsättning. Samtidigt är det viktigt att gå varsamt fram för att inte skapa stora problem på kort sikt för många hushåll. I Dagens Nyheter idag kunde man läsa att det finns bolån på över 3 000 miljarder kronor, vilka år 2015 kostade statskassan 24 miljarder kronor. ”En dubblad ränta på mellan 3 och 4 procent skulle minska statens intäkter med närmare 50 miljarder. Det kan jämföras med att barnbidragshöjningen på 200 kronor …. kostar 4,5 miljarder.”
Där påpekas också en sänkning av inkomstskatterna som en kompensation för en sänkning av ränteavdragen inte är ett bra förslag, eftersom det finns hushåll med stora inkomster och låga lån samt hushåll med lägre inkomster och lite större lån.
För att inte hushåll med mer normala inkomster inte ska drabbas är den enda vettiga att sätta ett tak hur stor summa ett hushåll får dra av för sina ränteutgifter, men att behålla en 30-procentig avdragsrätt upp till säg 25 000 kronor per år. Idag är gränsen 50 000 per person och därutöver får man dra av 21 procent, vilket är helt orimligt. Ett sådant tak skulle bara drabba ett litet antal hushåll med mycket stora lån och samtidigt stora inkomster. Det har SCB tidigare visat. Ett hushåll med lån på 4 miljoner med en ränta på 2 procent skulle inte få någon höjning av sina boendekostnader. De med lån på 5 miljoner skulle få en ökad boendekostnad med 420 kronor i månaden. Detta skulle få en avkylande effekt på bostadspriserna i storstadsområdena och göra det möjligt att undvika den större krasch som annars är oundviklig.
I en underledare i Svenska Dagbladet den 30 augusti 2017 påstår Lydia Wålsten att hyresgäster subventioneras i en kommentar till de hiskeliga andrahandshyrorna i Stockholm:
”Vinkeln är fel. De intressanta är hur mycket förstahands-hyresgästerna subventioneras varje månad som de inte hyr ut hyran. Underhyran. Det är en artificiellt låg hyra som på grund av hyresregleringen löper över decennier..”
Det är lustigt hur nyliberaler ser på prisbildning. När fastighetsskatten byggde på marknadsvärdet på bostaden protesterade de och menade att den tvingade folk från sina bostäder. Det var orättvist att man skulle få ökade kostnader när bostäder i närheten köptes för högre priser.
Men för hyresgäster ska det inte finnas något besittningsskydd. Hyrorna ska höjas med efterfrågan. Ju större bostadsbrist desto högre hyror eftersom efterfrågan stiger med den. Ut med de som inte kan betala!
Wålsten nämner inte heller de enorma statliga subventioner som bara går till ägt boende i form av ränte- och ROT-avdrag, vilka har drivit upp både bygg- och markpriser till sanslösa nivåer och dessutom skapat ett växande skuldberg som hotar Sveriges ekonomi.
Wålsten vet kanske inte att hyresgästerna i Stockholms innerstad har betydligt lägre inkomster än de subventionerade hushållen i bostadsrätt där.
Men är det rätt att fastighetsägare ska kunna utnyttja bostadsbrist och ett försumbart utbud av hyresrätter med låga hyror för att ta ut högre hyror? Vore det inte rimligare att kräva en ändrat bostadspolitik, så att hyresrätten får samma skattemässiga villkor som bostads- och äganderätt? Är det rimligt att staten idag subventionerar främst och mest hushåll med högre inkomster?
Framförallt beroende på svårigheterna att rekrytera kompetent personal beroende på bostadsbristen i Storstockholm har Swedbank beräknat att företagen förlorar 21 miljarder kronor per år de nästa 20 åren. Alltför många har helt enkelt inte råd att bosätta sig här.
Det kommer inte byggas fler hyresrätter om hyrorna släpps fria som Wålsten propagerar för. Det har det inte gjorts i de länder som avreglerat. Det nya som byggs har marknadshyror bl.a. beroende på de höga bygg- och markpriserna. Därför bygger man inte heller överallt, eftersom det bara är ett fåtal som har råd med dem.
Och varför skulle ett bostadsföretag/en värd bygga mer när det räcker med att höja hyrorna i det bestånd de redan har?
Jag föreslår att Wålsten lämnar sina teorier och försöker se verkligheten som den är. Då gäller det att se till att subventioner inte driver upp priser utan förses med villkor så att mottagaren av en subvention måste hålla nere sina priser/hyror. Och att de dessutom medför att även hushåll med lite lägre inkomster kan få en god bostad. Rätten till bostad är faktiskt en mänsklig rättighet.
I ett inlägg på SvD:s ledarsida den 27/8 skriver Linda Nordlund om paradoxen:
”Varför får de rikaste den största subventionen – ränteavdraget – samtidigt som de med lägst inkomster hänvisas till det dyraste boendet – hyresrätten? Där en bostadsrätt blir billigare i takt med att lånen betalas av, kommer hyresgästen i stället att få betala mer för varje år som går, eftersom hyrorna höjs vid de årliga förhandlingarna.” Hon glömde ROT-avdraget. Amorteringarna har länge varit blygsamma i Sverige i motsats till t.ex. i Tyskland. Bostaden behöver underhållas, kylskåpet bytas ut etc. Och behöver man flytta kostar det extra mycket när bostaden ska säljas (mäklararvode bl.a.) och det kan ta sådan tid att det inte går att få det jobb man annars skulle ha fått på den andra orten.
”Hyresrätten är också dyrare eftersom hyresgästen får en högre servicenivå än grannen i bostadsrätt; om kylskåpet packar ihop är det bara att ringa värden. Därför borde hyresrätt vara valet för den som har en god ekonomi och är beredd att betala för att slippa fixa med underhåll.”
Hyresrätten är framför allt dyrare eftersom den inte subventioneras via ränte- och ROT-avdrag. Det vore rimligt att samhället inte ensidigt gynnade ägt boende. Dessa subventioner har dessutom bidragit till prisexplosionen på byggande, bostadsrätter och egnahem liksom hushållens enorma och fortfarande växande skuldberg, som är ett hot mot Sverige ekonomi. Enligt EU-kommissionen är Sverige och Nederländerna de två länder som subventionerar äganderätt mest inom EU.
Nordlund har rätt i att servicegraden är högre i hyresrätten än i bostadsrätten. Det gäller framförallt det inre underhållet i lägenheten. I och för sig behöver det inte vara så. För flera år sedan lanserades en modell kallad Boflex, som tyvärr inte har slagit igenom i större skala. Den innebar att en hyresgäst skulle kunna göra både till- och frånval. Till exempel skulle ansvar för spis, kyl, frys, målning och tapetsering kunna vara hyresgästens ansvar och hyran skulle då reduceras. I många länder i Europa är det så, men har inte slagit igenom i Sverige. Detta borde kunna utvecklas i Sverige.
Hyresrätten har redan en annan stor fördel framför bostadsrätten genom den broms för hyresutvecklingen som finns enligt hyreslagen. Inkomsterna för vuxna hyresgäster i Stockholms innerstad är betydligt lägre än för dem i bostadsrätt, vilket inte skulle ha varit fallet med marknadshyror. Denna hyresbroms vill dock en del partier ta bort och tror att det skulle betyda att fler hyresrätter byggdes. Det har dock inte skett i något land som avreglerat hyrorna. Hyresgästhushållen i det avreglerade Norge betalar enligt OECD den högsta andelen av sin inkomst i hyra jämfört med hyresgästhushållen i alla de andra OECD-länderna.
Men visst skulle det vara intressant att utveckla ett hyresboende utan vinstintresse. Ett sådant finns redan i form av kooperativ hyresrätt, men har svårt att konkurrera med den subventionerade bostadsrätten.
”I stället för att som i Norge och Tyskland underlätta för dem som står i begrepp att köpa sin första bostad genom förmånliga villkor för bosparande, höjer vår regering de redan svårforcerade trösklarna genom amorteringskrav och bolånetak.” anser Nordlund. I Tyskland är det dock få unga som flyttar in i en ägd bostad. Hälften av hushållen där bor i hyresrätt. Och Nordlund påpekade för övrigt tidigare att kostnaderna sjunker genom amorteringar. Men nu är det fel att kräva amorteringar!
Nordlund vill att fler ska kunna få ett ägt boende. Men vill tydligen inte dra ner på de nuvarande stora subventionerna till de rikaste. I Stockholm ligger priserna per kvm på bostadsrätter långt över byggpriserna för bostadsrätter. Jag tror inte att Nordlunds förslag är någon lösning för det stora flertalet av de som efterfrågar bostäder med hyror/priser som de har råd med. Det stora problemet är det låga, ja obefintliga utbudet av hyresrätter med hyror som hushåll med lägre inkomster har råd med.
Visst är det en paradox att de största subventionerna går till de rikaste, men varför inte dra ner på dessa då och ge hyresrätten samma villkor som de andra upplåtelseformerna?
svenbergenblog 