I Dagens Nyheter lördag 16 februari propagerar professorerna Roland Andersson och Lars Jonung för att det är rättvist att införa marknadshyror på hela hyresmarknaden snabbt. På vilket sätt det skulle vara rättvist framgår inte, men att det skulle avskaffa bostadsbristen, som den definieras av dessa tänkare, är helt klart. Hyresgäster skulle helt enkelt inte ha råd att bo med dräglig utrymmesstandard utan tvingas att tränga ihop sig ytterligare i motsats till de som redan idag bor rymligast i subventionerade bostadsrätter och egnahem.
De påstår helt osant att hyrorna skulle sänkas i storstädernas förorter där det idag inte finns några lediga lägenheter. Eftersom hyrorna skulle höjas enormt i de mest efterfrågade lägena, medför det att många som bor där tvingas bort och måste flytta, vilket i sin tur driver upp hyrorna även i förortsområdena. Var och en som kan en gnutta ekonomi vet det inte finns något skäl varför en värd skulle sänka hyran i bostäder som är uthyrda.
Inte i något land som har avreglerat har det byggts fler hyresrätter. Och varför skulle vinstdrivna fastighetsägare vilja bygga nytt och dyrt när de kan sitta still i båten och tjäna mer pengar på det de redan har. Dessutom kommer det att bli färre som har råd att efterfråga betydligt dyrare hyresrätter.
De har ett förslag om att värdar ska ge en hyresrabatt under tre år och att värden ska betala in skillnaden mellan en marknadshyra för lägenheten och den nuvarande till hyresgästens bankkonto som hyresgästen sedan kan använda för att betala marknadshyran under de kommande tre åren. Typisk teoretisk lek. Vad händer om hyresgästen vill flytta? Hur ska man fastställa marknadshyran? Är det inte troligare att en hyresgäst som fått pengar på sitt konto söker sig till subventionerade bostads- och äganderätter, där man kan dra av räntor och få rotavdrag? Förmodligen kommer fler att försöka omvandla hyresrätter till bostadsrätter.
Och vad händer samhällsekonomiskt om hushållens kostnader för boende ökar kraftigt varvid utrymmet för annan konsumtion minskar? Vad händer med folkhälsan när redan trångbodda hushåll trängs ihop ytterligare? Vad händer med arbetsgivares möjlighet att rekrytera lämplig arbetskraft om fler inte har råd att bo i storstäderna? Vad händer med statens ekonomi när utgifterna för bostadsbidrag skjuter i höjden och ränte- och rotavdrag ökar.
Dessa okunniga, teoretiska neoklassiska ekonomer borde lära sig att bostadsmarknaden skiljer fullständigt sig från varje annan marknad (även bilmarknaden som Assar Lindbeck liknat den vid!) , varför deras tankelekar är irrelevanta. En dräglig bostad är en mänsklig rättighet. Dagens efterfrågan är på bostäder som det stora flertalet har råd med.
Det är rätt upprörande att dessa tänkare inte snuddar vid tanken på att göra något åt de enorma subventionerna till ägt boende, som är störst i Sverige inom EU, enligt EU-kommissionen. Men det skulle kanske drabba dem själva?