Nationalekonom-syndromet

Allt som oftast inbillar sig nationalekonomer att de har svar på nästan alla frågor som rör samhället. Så nu senast på DN-debatt den 16 februari 2016 påstår en nationalekonom och en statistiker att ”Ökade sjukskrivningar beror inte på ökad ohälsa”.

När jag sedan läser deras inlägg finns det inte ett enda empiriskt belägg för deras påstående. Istället är detta något skribenterna anser vara självklart.

”Ingenting tyder på att de historiska upp- och nedgångarna av sjukfrånvaron speglar variationer i faktisk hälsa eller i arbetsmiljö. Tvärtom har hälsan i befolkningen förbättrats över tid. Det går också att visa att kopplingen mellan sjukfrånvaro och mer objektiva mått på hälsa varit svagare i tider av hög sjukfrånvaro, jämfört med i tider av låg sjukfrånvaro.”

Men de presenterar fortfarande inga bevis för dessa påståenden. Istället är det ekonomernas ”economic man” som kan förklara varför sjukskrivningarna har ökat, dvs. det är för lätt att bli sjukskriven. För att ”bevisa” detta säger man först att hälsa och arbetsförmåga är relativa och inte har med den faktiska hälsan att göra! Det finns också enligt skribenterna ett informationsövertag från patientens, läkarens och arbetsgivarens sida gentemot Försäkringskassan och att kostnaderna för sjukförsäkringen kan variera för mycket.

Och deras förslag är typiska: Återinför och tidigarelägg den bortre tidsgränsen. Begränsa rehabiliteringsinsatser. Villkora läkarnas rätt att införa sjukintyg. Öka arbetsgivarens kostnadsansvar vid sjukfrånvaro. Minska politikens inflytande.

Men tänk om det faktiskt är en ökad ohälsa. Det har skett stora förändringar på arbetsmarknaden där andelen tillfälliga och osäkra jobb har ökat dramatiskt. Dessa har ökat arbetsgivarnas makt och skapat stressigare arbetsmiljöer. De socioekonomiska skillnaderna har ökat kraftigt. Sjukhusvården är extremt ansträngd. Andelen mycket gamla ökar medan antalet vårdplatser är otillräckliga, vilket i sin tur drabbar alla oavsett ålder. Till detta kommer också alla nya svenskar varav en hel del har gått igenom stora svårigheter i sitt liv. Problemet med angrepp och hatbrott på sociala medier och dess effekter har underskattats.

Den ökande befolkningen i alla storstadsområden motsvaras inte alls av ett ökat byggande, varför man har trängt ihop sig. Med extrem trångboddhet avses att 3, 4 eller 5 personer bor på en yta mindre än 40 kvm, 4, 5 eller fler personer på en yta mellan 41-60 kvm, 5 eller fler personer bor på en yta som är 61-80 kvm.  ”Med en extrem boendesituation blir det svårare för de boende att leva ett normalt socialt liv och risken för slitningar i hushållet ökar……..Dessutom är inte bostäderna och deras ventilation byggda för så många boende, varför det också kan vara ett hälsoproblem.” I Stockholms stad bor 12 600 hushåll eller 63 000 personer extremt trångbott.[1]

Jag tror att det ligger en del i det som skribenterna framför. Men jag är samtidigt ganska trött på nationalekonomer som tror att nästan alla samhällsproblem löses med att fixa de ekonomiska incitamenten.

Det är nog bra att se över de ekonomiska incitamenten för att komma åt fusk, men det behövs en betydligt grundligare genomgång av sjukskrivningarnas orsaker och fler åtgärder för att få ner sjukskrivningarna.

 

[1] Bergenstråhle S, Palmstierna P (2015) Hur bor man i Stockholm? En rapport om boendetäthet, utrymmesstandard, barnens boende och boendes inkomst och ålder. En boendeundersökning baserad på SCB:s lägenhetsregister. Bo-analys och vostra konsulter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s