Kjöller tar för lätt på sjukskrivningarna

Hanne Kjöller gillar tydligen presentationen på DN.debatt den 16 februari av ESO-rapporten om sjukskrivningarna. Hon skriver i ett inlägg på DN den 17 februari: ” Farlig (men livslång) förbindelse”.  ”För vänsterdebattörer som menar att evighetslånga och närmast oinskränkta sjukskrivningsmöjligheter är höjden av välfärd måste denna obduktionsrapport vara en plågsam läsning.” Jag undrar vilka hon tänker på? Hon nämner ju inga namn. Men jag har inte läst eller hört någon som vill ha oinskränkta möjligheter till sjukskrivning, dvs. om man inte är sjuk. Då bör man väl ha rätt att sjukskriva sig, eller hur? Eller är kanske Kjöller av annan åsikt?

Hon påstår att det är sant som skrivs i ESO-rapporten ”-Upp och nedgångar i sjuktalen kan inte förklaras av förändrad folkhälsa.” Men detta har författarna inte belagt. Deras trix är att de inte tror att det finns någon objektiv definition av hälsa. Och då blir ju deras tes närmast ett cirkelresonemang utan värde.

Hon citerar rapporten om att kvinnors överrepresentation i sjuktalen inte låter sig förklaras av psykosocial arbetsmiljö, typ av arbetsuppgifter eller positioner på arbetsplatsen. Men vad säger det?  Kanske att det finns andra faktorer som förklarar den. T.ex. att kvinnor oftare är hemma med sjuka barn och smittas av dem. Eller att kvinnor överlag blir sämre behandlade. Jag har svårt att se att detta är ett argument för att sänka sjukersättningen.

Hon citerar vidare:” Sjukskrivning ”smittar”. Personer som flyttar från en ort eller arbetsplats med låga sjukskrivningar till en med höga blir statistiskt sett själva mer sjukskrivna”.  I samma dag har DN en nyhetsartikel på sid 16 som bygger på en stor undersökning av företagshälsovården, enligt vilken det finns ett tydligt samband hur personalen behandlas på en arbetsplats och frekvensen av sjukskrivningar. Så detta statistiska sk. bevis kan helt enkelt beror på att folk har flyttat till en arbetsplats med sämre arbetsmiljö. Det kan finnas flera skäl till dessa flyttar.

Det påstås vidare att tidiga insatser i form av exempelvis rehabilitering förlänger, snarare än förkortar, sjukperioden. Det har möjligen varit så, men det kanske också beror på hur denna verksamhet bedrivs?

Kjöller instämmer vidare i att det behövs bortre tidsgränser för sjukskrivningen och att de dessutom ska förkortas jämfört med hur de var tidigare, trots att det fanns hur många som helst belägg på hur detta fungerat illa för svårt och långvarigt sjuka.

Kjöller tycker också att det är fel att sjukersättningen ska vara så hög som den är nu. Det är en slags hjärtlös von-oben-attityd som Kjöller har. Ska livet slås i spillror när man blir sjuk?

För övrigt är det en sjukförsäkring. Om sjuktalen ökar får väl avsättningarna till sjukförsäkringen öka. Om befolkningen ökar kommer naturligtvis också kostnaderna att öka. Visst finns det ett slapp tal om ”att sjukskriva sig” om man vill göra något annat eller känner sig lite trött. Det gillar inte jag, men av detta skäl ska man inte kasta ut barnet med badvattnet.  

Jag upprepar att det behövs en betydligt mer allsidig studie av skälen till de ökade sjukskrivningarna än dessa siffernissars.

Nationalekonom-syndromet

Allt som oftast inbillar sig nationalekonomer att de har svar på nästan alla frågor som rör samhället. Så nu senast på DN-debatt den 16 februari 2016 påstår en nationalekonom och en statistiker att ”Ökade sjukskrivningar beror inte på ökad ohälsa”.

När jag sedan läser deras inlägg finns det inte ett enda empiriskt belägg för deras påstående. Istället är detta något skribenterna anser vara självklart.

”Ingenting tyder på att de historiska upp- och nedgångarna av sjukfrånvaron speglar variationer i faktisk hälsa eller i arbetsmiljö. Tvärtom har hälsan i befolkningen förbättrats över tid. Det går också att visa att kopplingen mellan sjukfrånvaro och mer objektiva mått på hälsa varit svagare i tider av hög sjukfrånvaro, jämfört med i tider av låg sjukfrånvaro.”

Men de presenterar fortfarande inga bevis för dessa påståenden. Istället är det ekonomernas ”economic man” som kan förklara varför sjukskrivningarna har ökat, dvs. det är för lätt att bli sjukskriven. För att ”bevisa” detta säger man först att hälsa och arbetsförmåga är relativa och inte har med den faktiska hälsan att göra! Det finns också enligt skribenterna ett informationsövertag från patientens, läkarens och arbetsgivarens sida gentemot Försäkringskassan och att kostnaderna för sjukförsäkringen kan variera för mycket.

Och deras förslag är typiska: Återinför och tidigarelägg den bortre tidsgränsen. Begränsa rehabiliteringsinsatser. Villkora läkarnas rätt att införa sjukintyg. Öka arbetsgivarens kostnadsansvar vid sjukfrånvaro. Minska politikens inflytande.

Men tänk om det faktiskt är en ökad ohälsa. Det har skett stora förändringar på arbetsmarknaden där andelen tillfälliga och osäkra jobb har ökat dramatiskt. Dessa har ökat arbetsgivarnas makt och skapat stressigare arbetsmiljöer. De socioekonomiska skillnaderna har ökat kraftigt. Sjukhusvården är extremt ansträngd. Andelen mycket gamla ökar medan antalet vårdplatser är otillräckliga, vilket i sin tur drabbar alla oavsett ålder. Till detta kommer också alla nya svenskar varav en hel del har gått igenom stora svårigheter i sitt liv. Problemet med angrepp och hatbrott på sociala medier och dess effekter har underskattats.

Den ökande befolkningen i alla storstadsområden motsvaras inte alls av ett ökat byggande, varför man har trängt ihop sig. Med extrem trångboddhet avses att 3, 4 eller 5 personer bor på en yta mindre än 40 kvm, 4, 5 eller fler personer på en yta mellan 41-60 kvm, 5 eller fler personer bor på en yta som är 61-80 kvm.  ”Med en extrem boendesituation blir det svårare för de boende att leva ett normalt socialt liv och risken för slitningar i hushållet ökar……..Dessutom är inte bostäderna och deras ventilation byggda för så många boende, varför det också kan vara ett hälsoproblem.” I Stockholms stad bor 12 600 hushåll eller 63 000 personer extremt trångbott.[1]

Jag tror att det ligger en del i det som skribenterna framför. Men jag är samtidigt ganska trött på nationalekonomer som tror att nästan alla samhällsproblem löses med att fixa de ekonomiska incitamenten.

Det är nog bra att se över de ekonomiska incitamenten för att komma åt fusk, men det behövs en betydligt grundligare genomgång av sjukskrivningarnas orsaker och fler åtgärder för att få ner sjukskrivningarna.

 

[1] Bergenstråhle S, Palmstierna P (2015) Hur bor man i Stockholm? En rapport om boendetäthet, utrymmesstandard, barnens boende och boendes inkomst och ålder. En boendeundersökning baserad på SCB:s lägenhetsregister. Bo-analys och vostra konsulter