I sin slutreplik vidhåller medlemmarna i Socialdemokratiska ekonomklubben vid Handelshögskolan sina argument för en friare hyressättning. Jag menar att deras argument inte håller.

De måste ju hålla med om att hyresgästernas inkomster är betydligt lägre än för dem i bostadsrätt i varje stadsdel i Stockholm. Det är ju fakta. ”Dock är sambandet mellan bostadens attraktivitet och personens inkomst fortfarande starkare bland de som bor i hyresrätter än de som bor i bostadsrätter.” Detta ska vara ett argument mot att den nuvarande hyresättningen motverkar segregationen. Men det är det inte. Just för att det inte är marknadshyror har hushåll med lägre inkomster möjlighet att bo kvar och tvingas inte flytta av ekonomiska skäl. Gentrifieringen motverkas. Det är ju rätt självklart, eller hur?

Författarna vidhåller att en friare hyressättning skulle medföra ökat byggande av hyresrätter. För att belägga detta för de ett teoretiskt resonemang. Jag tycker att det skulle vara bra om de tog hänsyn till den forskning som studerat vad som hänt i verkligheten. Den har visat att det inte byggts fler hyresrätter efter en avreglering av hyresmarknaden. Jag hoppas författarna har tilltro till t.ex. professor Christine Whitehead vid London School of Economics, som är en av flera som studerat verkligheten och kommit fram till att det inte byggts fler hyresrätter i något av de elva länder i Västeuropa som studerats.

Vad är det som säger att bostadsföretag skulle vilja nya dyra hyresrätter om de kan tjäna betydligt mer på att höja hyrorna på orter med stor bostadsbrist? Bostadsmarknaden skiljer sig fullständigt från varje annan marknad (professor Richard Arnott), varför denna typ av enkla analyser som författarna ägnar sig åt inte håller måttet.

Boverkets bostadsmarknadsenkäter visar att det är framför allt brist på hyresrätter med överkomliga hyror för unga och hushåll med lägre inkomster, vilket också är  hinder i företagens rekrytering av arbetskraft och ungas möjlighet till högre studier. Problemen med bristen på hyresrätter med överkomliga hyror och de skyhöga priser på ägt boende delar Stockholm med många andra storstäder. Detta är det viktigaste. Men författarna har inga förslag på hur utbudet av hyresrätter med överkomliga hyror ska öka i storstadsregionerna.

Det är sant, som författarna påpekar, att det är ett problem med de stora hyresskillnaderna mellan gammalt och nybyggt. Detta skapar flera problem och motverkar också rörligheten. Även om de skyhöga priserna på bostadsrätter i storstadsområdena är ett ännu värre hinder för rörlighet.

Jag menar att det stora problemet är de höga byggpriserna. Till dessa finns det flera orsaker. En viktig är de stora subventionerna till ägt boende. Inom EU är de störst i Sverige och Nederländerna. Det är 52 procent dyrare per kvadratmeter att bygga bostadsrätter än  hyresrätter i storstadsområdena, enligt SCB. Det händer att kommunala bostadsföretag har svårt att hitta de som vill bygga hyresrätter eftersom byggarna inte tjänar lika mycket då.

Författarna fortsätter att skriva om det låga resursutnyttjandet och implicerar att detta gäller hyresrättsbeståndet. Men fakta visar att resursutnyttjandet är betydligt lägre inom både bostadsrätt och äganderätt. Det är inom dessa båda bestånd som hög utrymmesstandard är vanligast, medan trångboddhet är vanligast i hyresrätten. Vad vill författarna göra åt detta?

Självklart ska man lyfta på alla stenar för att försöka lösa bostadskrisen. Men man måste börja i rätt ände annars riskerar man att förvärra krisen.