Som företrädare för ett parti är man mer eller mindre tvungen att försvara och verka för partiets ståndpunkter, även om man inte delar dem i alla delar. Och det är kanske så det måste vara. Men nog skulle det vara bra med en öppnare debatt och fler företrädare som var mer självständiga. Partipiskan viner ju i de valda församlingarna på alla nivåer. Det är skönt att inte längre ha ett sådant tryck på mig. Tanken blir friare. Kommunalpolitik är väldigt mycket praktiska lösningar och behov av gemensamma tag över partigränserna, i synnerhet i en liten kommun som Ängelholm. Visst spelar ideologi roll i många frågor, men när det gäller stadens utveckling och översiktsplaner borde det vara både bra och möjligt att enas över partigränserna även under ett valår.

Jag tror att till exempel att  partierna är överens om målet att Ängelholm ska växa kontinuerligt och vara särskilt attraktivt för ungdomar och barnfamiljer. Befolkningen ska som genomsnitt för perioden fram till år 2020 öka med 1 % per år och medelåldern ska år 2020 vara i paritet med riksgenomsnittet. Utvecklingen har dock sedan år 2000 gått i motsatt riktning. Den enda åldersgrupp som ökat är pensionärerna.

Det har byggts för lite och gjorts för lite för att staden ska upplevas som attraktiv av unga hushåll. Framför allt måste man bygga fler bostäder och i synnerhet bostäder i flerbostadshus och helst fler som unga har råd med. Men det är också viktigt att göra Ängelholm mer roligt och livligt. Det är därför ställen som Bahnhof och Harrys behövs. Men det räcker inte. Det behövs en centralt belägen mötesplats, en plantskola, ett kreativt centrum, ett möjligheternas hus med en rad olika verksamheter, som skisseras på Facebook-sidan: Parkskolan – kraftsamling för unga.

Jag tror att ett sådant ställe måste byggas upp steg för steg och drivas av dem som själva driver verksamhet där. Jag hörde till exempel hur det kan bli när man ändrar i en samlingslokal utan att t.ex. kunna akustik. I den nu tomma Birgit Nilsson-salen hade man åstadkommit en bra akustik, bl.a. genom att placera ut lådor i hörnen. Men dessa togs bort eftersom någon tyckte att de tog onödigt utrymme!

Det behövs nu kraftsamling över partigränserna och en samverkan mellan kommunen, näringslivet och den ideella sektorn för att förverkliga denna mötesplats som skulle bli ett lyft för staden. Nu ligger vi i Ängelholm efter Helsingborg, Höganäs och t.o.m. Båstad. Det finns utvecklade idéer om hur man skulle kunna förändra området kring stadsparken och Parkskolan just genom ett sådant samverkan.

Det är som ideologin försvunnit när de stora partierna i Sverige gör sina utspel. Trängseln i någon slags mitt är enorm. Kanske borde man införa en politisk trängselskatt…. Jag tror att den inre demokratin i partierna spelar en viktigt roll här. Ledningarna har en stor makt. Det finns exempel på att valberedningar innehåller alla i styrelsen plus alla på ledande ställningar i anslutna organisationer och att man sedan föreslår sig själva. Någon slags leninistisk demokratisk centralism för att de nuvarande ledningarna inte ska kunna utmanas och gå miste om de viktiga arvodena. Men det finns också andra sätt att styra upp de egna valen. Det uppmuntrar tigande och ledningslojalitet. Den inre debatten uteblir. Men håller man på så inom ett parti blir man inte heller särskilt trovärdig om man säger sig kämpa för ökat folkligt inflytande i samhället. Position och makt blir viktigare än politikens inriktning. Jag tror att den modell som Miljöpartiet valt är bra, dvs. att man inte får sitta kvar längre än två mandatperioder. Det skapar större öppningar, mer debatt och förnyelse och mindre beroende av arvoden. Frågan är om vi överhuvudtaget ska ha yrkespolitiker?

The poverty level in the EU has increased by 10 million in 5 years to
reach 124 million – one European in four. In addition, “there are now wide inequalities in
the distribution of income in the EU: on average, the top 20% earned 5.1 times
as much income as the bottom 20% in 2012”. Finally, “unemployment has increased sharply
in Europe, from a rate of 7.1% in 2008 to a peak of 10.9% in 2013”
or 26 million people. These are quotes from “Taking stock of the Europe 2020 strategy for smart,
sustainable and inclusive growth”, published by the Europe
Commission last Wednesday (05/03).

Peter Wolodarski, som är en skärpt debattör, vars inlägg i frågor om hur den ekonomiska krisen handlagts i t.ex. Europa och kraftfulla försvar för yttrande-, tryck- och informationsfrihet och mot obefogad övervakning varit både välformulerade och viktiga. Men i bostadsfrågan har han tyvärr inte tagit del av den forsknings som finns. DN har ju så länge jag läst tidningen varit entusiastiska förespråkare för marknadshyror, men jag måste ändå medge att Wolodarski gjorde mig besviken denna gång.

Wolodarski hävdar t.ex. att prismekanismen är satt ur spel på hyresmarknaden i Sverige och ersatts av godtycke, svarta pengar och köer. Att lägenheter står tomma. Han skriver också att hyresregleringen gjort det fördelaktigt att omvandla tusentals hyresrätter till bostadsrätter.

Och jag kan hålla med honom om att bostadsmarknaden i Sverige är sjuk, att det byggts på tok för få hyresrätter och att det varit lönsamt att omvandla hyresrätter till bostadsrätter på grund av det så kallade värdegapet. Men vad beror det på? Jo, på de alltför höga byggpriserna och det alltför låga bostadsbyggandet. Och dessa saker hänger ihop.

Dessutom bör man känna till hur det ser ut på bostadsmarknaden idag liksom bostadsmarknadens kännetecken.

Bostäder ligger där de ligger. Förändringar i utbud och efterfrågan medför kraftiga svängningar av priserna. I motsats till bilar kan man inte utan stora svårigheter flytta dem.  De tar det lång tid att bygga och de finns också kvar under en lång tid. Vårt klimat kräver ordentliga bostäder som klarar vinterkylan. Vi bygger inte bara bostäder utan samhällen med service, kommunikationer och en omgivande miljö.

Vi har en målsättning om att söka minska boendesegrationen och ge möjlighet för hushåll med olika inkomstnivåer och olika bakgrund att bo i samma bostadsområde även om utrymmesstandard och andra kvaliteter i boendet kan skilja sig åt. I synnerhet är det viktigt att undvika getton för både rika och fattiga.

Rätten till bostad finns i vår grundlag, i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i europeiska deklarationer som Sverige anslutit sig till.

Enligt bruksvärdelagstiftningen i Sverige ska hyran fastställas efter bostadens bruksvärde enligt de genomsnittliga hyresgästernas värderingar. Då ska man ta hänsyn till lägenhetens storlek, standard och utrustning, läge och förvaltningens kvalitet. Hyrorna fastställs framför allt i förhandlingar mellan hyresvärd och hyresgästorganisation, men det är också fritt för enskilda att träffa avtal direkt med hyresvärden om man inte vill att hyresgästorganisation ska förhandla hyran.

Det är så att säga ramen. I Sverige har vi fri prissättning på ägande- och bostadsrätt. 2012 subventionerades dessa med totalt cirka 25 miljarder (ränte- och rotavdrag) när statens intäkter av fastighetsavgifterna är frånräknade. Samma år gick inte ett öra till hyresrätten, som tvärtom bidrog till statskassan med bolagsskatt och fastighetsavgifter.

Dessa subventioner kapitaliseras, dvs. medför högre priser, vilket i sin tur minskar trycket på bygg- och byggmaterialindustrin att hålla nere sina priser. 2012 var det i genomsnitt 13 500 kr/kvm dyrare att bygga bostadsrätter än hyresrätter i Sverige. Byggarna tjänar mer på att bygga bostadsrätter. De onödigt höga byggpriserna drabbar också byggandet av hyresrätter. Och framför allt ligger bostadsbyggandet i Sverige under många år på en internationellt sett mycket låg nivå. Speciellt i Stockholmsregionen med sin stora inflyttning har byggandet inte alls legat i paritet med befolkningsökningen.

Bostadslånen fortsätter att växa oroväckande i Sverige. Hushållen förmögenhet ligger framför allt i fastigheter. Bankerna har en stor del av sin utlåning till fastighetssektorn. Internationella ekonomer varnar för en bubbla på bostadspriserna. Skulle den spricka, som skett i andra länder, blir det ett svårt slag mot Sveriges ekonomi.

Den ensidiga subventioneringen av ägande i flera länder har kritiserats av flera ekonomiska forskare, i rapporter från EU, IMF, OECD, FN m.fl. och bidragit till den nuvarande ekonomiska krisen. Subventionerna till ägt boende, inflyttningen till storstäderna, lågt bostadsbyggande och växande bostadsbrist har drivit upp priserna i Sverige och ökat hushållens låneskulder till rekordnivåer. Samtidigt efterfrågas det framför allt hyresrätter med hyror som unga och hushåll med lite lägre inkomster kan ha råd med.

Wolodarski påstår att det är en välfärdsförlust att inte ha marknadshyror. Han nämner inte att priserna på bostadsrätter (villor) skjutit i höjden beroende på de stora subventionerna till ägt boende (ränte- och rotavdrag plus sänkning av skatten på dyra bostäder), vilket också medfört en skjuts uppåt för byggpriserna. Subventionerna har kapitaliserats. För hyresrätten har däremot alla subventioner avskaffats, vilket medfört ett kraftigt minskat byggande av hyresrätter. Eftersom det idag framför allt efterfrågas bostäder (hyresrätter) som unga och hushåll med lägre inkomster har råd med och byggpriserna stigit har byggandet under flera år varit på tok för lågt, framför allt i de expansiva storstadsregionerna. Den växande bostadsbristen har ytterligare pressat upp priserna. Då ska vi höja hyrorna kraftigt tycker även Wolodarski! Det är en konstig definition av välfärd. Dessutom visar statistik att det är betydligt billigare att bo i stora villor (för de som bott där under längre period i synnerhet) än i små hyresrätter. Kan det kanske vara något för DN att granska?

Lösningen på denna ekvation är inte att ytterligare driva upp hyrorna (som nu sker vid andrahanduthyrningen av bostadsrätter) utan att sänka byggpriserna och öka bostadsbyggandet i tillväxtregioner. I den frågan har den Byggkommission, som Wolodarski hänvisar till, en hel del bra förslag, som jag inte ska upprepa här men som handlar om konkurrens och effektivitet i byggsektorn, enhetliga buller- och miljökrav, snabbare handläggning av detaljplaner, ökat regionalt ansvar för bostadsförsörjningen etc. Och det krävs en politisk samling i frågan. Att med dårars envishet upprepa tesen om att marknadshyror vore lösningen på bostadsbristen, eftersom dessas införande skulle medföra ett kraftigt ökat byggande av hyresrätter är inte bara fånigt, den stämmer heller inte med verkligheten.

Det finns en hel del forskning gjord i denna fråga. En rapport från 2012 med professor Christine Whitehead, London School of Economics som projektledare, tar upp förhållandena i elva olika Västeuropeiska länder. Den visar att där hyresmarknaden avreglerats har den privata hyressektorn tvärtom framförallt minskat eller möjligen behållit sin storlek.  Det är helheten som avgör: skattesystemet, avskrivningsregler, subventioner, utvecklingen för de andra upplåtelseformerna liksom avkastningen på alternativa investeringar, etc. och inte bara hyreslagen.

FN:s föredragande i bostadsfrågor, Raquel Rolnik skriver i en väldokumenterad rapport, augusti 2013: ” En välreglerad hyresmarknad kan främja målen att skydda hyresgäster och i synnerhet de med låga inkomster, och samtidigt uppmuntra hyresboendet. Å andra sidan, avskaffande av hyresreglering och underlättande av vräkningar (av ekonomiska skäl), har sällan medfört ökade investeringar i hyresmarknaden utan faktiskt vridit marknaden mot äganderätt. (min översättning, punkt 37 i rapporten)”

Dessutom påtalar hon att bostadsfinansiering som är inriktad på äganderätt fungerar diskriminerande för låginkomsthushåll och som bäst gynnar hög och medelinkomsthushåll. På makronivån har denna politik bidragit till prisvolalitet och till den pågående bostadskrisen vad gäller tillgänglighet till bostäder med priser som hushåll även med lägre inkomster har råd med.

I två examensarbeten från KTH år 2000 och 2001 som studerat vad som hänt vid avreglering i de nordiska huvudstäderna, Spanien, Finland och Storbritannien konstateras också att en avreglering inte ökar byggandet av hyresrätter. I Norge med avreglering har t.ex. antalet och andelen boende med hyresrätt minskat mellan åren 2001 och 2011 enligt officiell statistik.

Till sist borde man inte kunna komma överens om att verka för att alla subventioner, oavsett som de sker i form av bidrag eller avdrag, ska vara förknippade med villkor. Nämligen att de ska leda till sänkta priser/hyror och inte kunna kapitaliseras, dvs. i stället tvärtom leda till höjda priser. Bruksvärdesystemets ryggrad är spärren mot oskäliga hyror, som ska förhindra att brist på bostäder utnyttjas för att driva upp hyrorna, samtidigt som hyrorna ska avspegla bruksvärdet enligt hyresgästernas värderingar. Den politiskt misskötta bostadsmarknadens extrema prisökningar i tillväxtregioner ska naturligtvis inte kunna utnyttjas för en enorm förmögenhetsökning till fastighetsägarna, eller hur?

Jag var inbjuden som företrädare för IUT (International Union of Tenants) till PES-kogressen i Rom senaste veckoslutet. PES inkluderar socialister, socialdemokrater, Labour, demokrater och progressiva i EU-länderna. Det var pampigt och rätt kaotiskt. Kongressen började cirka 35 minuter efter utsatt tid. På kongressen antogs ett manifest: Towards a New Europe med 10 punkter: 1)It is time to put jobs first, 2) It is time to relaunch the economy, 3) Putting the finacial sector at the service of the Citizens and the real economy, 4) Towards a Social Europe, 5) A union of equality and women’s rights, 6) A union of diversity, 7) A safe and healthy life for all, 8) More democracy and participation, 9) A green Europe, 10) Promoting Europe’s influence in the World. Dessutom enades man om att föreslå Martin Schulz till ny ordförande i EU-kommissionen efter Barroso. Man ville ha större makt för parlamentet och mindre makt för kommissionen. Jag lyssnade efter kongressen på en diskussion i BBC mellan ett par engelska politiker (tror jag) som ställde sig skeptiska till inriktningen på PES-kongressen, som man menade tyder på att man vill ha ett mer federalistiskt Europa, med en folkvald regering och med en mer aktiv gemensam utrikespolitik. Jag noterade att när Stefan Löfvén talade var han en av väldigt få partiföreträdare som inte nämnde och stödde Martin Schulz i anförandet. Hur ser egentligen S i Sverige på EU:s utveckling undrar jag.

Det är inte utan att jag börjar bli oroad av vart uppror leder. Upproret i Egypten togs över av islamister och sedan av militären. Demokratin sitter trångt. Upproret i Syrien har medför ett allt större lidande sedan fredliga protester slagits ner brutalt av regeringen och inbördeskriget blev ett faktum. Oppositionen har numera ett stort inslag av beväpnade religiösa extremister. I Ukraina, som styrts av korrupta politiker, får nu företrädare för Svoboda, en högerextrem och anti-semitisk rörelse allt större inflytande. Den nye riksåklagaren (!) tillhör detta parti. Beväpnade grupper med olika politisk tillhörighet syns på gatorna. Det bådar inte gott.