I dessa tider när högerextremister angriper moskéer, muslimer och antisemitismen ökar är det viktigt för mig att hålla tungan rätt i mun. Samtidigt som jag kritiserar reaktionära, homofoba och kvinnofientliga uttryck inom islam, kristendomen och andra religioner är det viktigt att försvara olika religiösa samfunds rätt att driva sin verksamhet. Särskilt viktigt är det, enligt min uppfattning, att inte blanda ihop partipolitik och religion. Som skedde och sker på Balkan, på Nordirland, i flera länder på kontinenten, i Asien, Afrika och här i Sverige. Olika politiska krafter spelar på religiösa känslor för att få gehör för sin politik. Så gör här i Sverige idag i synnerhet Sverigedemokraterna (SD) men även KD i viss mån. Det är märkligt men också typiskt att SD driver en hård kritik mot islam samtidigt som partiet har en reaktionär kvinnosyn och familjepolitik, som även återfinns i såväl muslimska som kristna rörelser.
Om en grupp låter ändamålet helga medlen är det ett – av fem möjliga – varningstecken på att något håller på att gå fundamentalt snett. Det menar den amerikanske religionshistorikern Charles Kimball i sin bok När religionen blir ond. Religion i sig behöver inte vara ett problem. I alla religioner finns det goda och altruistiska inslag. Svenska kyrkan har kommit långt med att kombinera sin tro med ett kärleksbudskap och tillåter numera samkönade äktenskap. Men som all annan mänsklig kollektiv verksamhet kan en religionsinriktning bli korrupt i synnerhet när den kombineras med politik. Man skapar ett vi och de andra. Där ”vi” är de goda och rättfärdiga och de andra otrogna och orättfärdiga. Särskilt allvarligt är det när rörelsens sanningsanspråk är absoluta, det vill säga när deras ”sanningar” inte går att diskutera, det verkar hart när omöjligt att få dem att se verkligheten ur något annat än just deras perspektiv. Detta är en typisk sektsjuka. Det är en tendens som kan vara störande och göra en upprörd om man försöker diskutera med en sektmedlem. Men det blir farligt om det inkluderar att man anser att man kan höja sig över samhällets lagar och allmänt vedertagen etik. En fanatiker kan exempelvis se abort som legaliserat mord och mot Guds ordning, och därför har man rätt att dräpa den som motsätter sig denna ordning och utför abort som vissa högerkristna sekter i USA. Det tredje tecknet enligt Kimball är ”blind lydnad”. En kombination av en lära som sätts på piedestal, en stark karismatisk ledare och en tätt sammanhållen grupp medför gruppens påverkan på de enskilda blir mycket stark. Det är svårt att se utanför den interna normen. Riktigt illa blir det om läran eller ledaren pläderar för någon typ av våld eller sanktionerar eller uppmuntrar gränsöverskridande beteenden. Det sista varningstecknet är om rörelsen förklarar heligt krig. Detta kan ske i utpräglade sekter och terrorgrupper, men även politiska ledare har förklarat heligt krig, så också i nutid. Då blir förstörelsen och skadan enorm.
I vissa länder med religiös lagstiftning är det till och med förbjudet att byta religion, att kritisera den statsbärande religionen och att gifta sig med någon med en annan tro.
För en verklig religions- och åsiktsfrihet krävs en sekulär lagstiftning som gäller alla oavsett ideologi, religiös tillhörighet och livsåskådning i övrigt. Därför har jag också svårt att förstå varför vi i Sverige tillåter att religiösa samfund driver grundskolor eftersom grundskolan är obligatorisk. Grundskolan borde vara ett tillfälle för barn att träffas över alla sociala och religiösa gränser. Detta behövs mer än någonsin när den socioekonomiska, etniska och religiösa segregationen är värre än någonsin tidigare i Sverige och ett i grunden rasistiskt och främlingsfientligt parti är det tredje största i riksdagen.

Idag publiceras en ny rapport om hur man bor i Stockholm i alla 14 stadsdelar. Rapporten kan hämtas på Hyresgästföreningens hemsida: http://www.hyresgastforeningen.se/Press/Sidor/default.aspx?nd_ukey=36a29bb2cf632452eaef610ff2f40750&nd_view=view_pressrelease&nd_nr_of_items=3&nd_id=1102216

Med nya data från SCB:s lägenhetsregister kan man för första gången på 24 år få en heltäckande och tillförlitlig bild av hur stockholmarna bor. I en första delrapport i undersökningen, som är beställd av Hyresgästföreningen, redovisas hur bostäderna utnyttjas. Boendetäthet är ett mått på hur många personer som i genomsnitt bor i bostäderna. Eftersom bostäderna varierar i storlek måste måttet relateras till storleken. Det är särskilt viktigt vid jämförelser mellan olika bostäder; man kan inte jämföra antal personer i en etta med antalet i en femma. I rapporten är bostäderna indelade i fem storleksgrupper.

Boendetätheten i hela staden är högre i hyresrätten än i bostadsrätten i alla storlekssegment (storleksindelningen redovisas i bilagan om undersökningen).

Om man ser till de 14 olika stadsdelarna finns variationer, men det är betydligt vanligare att hyresrätten har en större boendetäthet än bostadsrätten. Det gäller i 52 av de 70 segmenten (14 stadsdelar ggr 5 storlekssegment). De 18 segmenten där bostadsrätten har en högre boendetäthet återfinns både i Ytterstaden och Innerstaden. Anmärkningsvärt är att boendetätheten i hyresrätten i nära hälften av storlekssegmenten är högre än i äganderätten. Äganderätten återfinns i 37 storlekssegment och då vanligtvis i de större storlekarna. I 15 av storlekssegmenten hade hyresrätten högre boendetäthet och de återfinns i Ytterstaden.

I Ytterstaden är boendetätheten genomgående högre i hyresrätten än i bostadsrätten i alla storlekssegmenten. Tydligast är skillnaderna i de stora lägenheterna. I de mindre storlekarna är det ganska jämnt med en liten övervikt för hyresrätten.

I Innerstaden är skillnaderna i boendetäthet mellan bostadsrätten och hyresrätten störst i de stora lägenheterna (101 kvm-). I ett storlekssegment (61-80 kvm) bor fler personer per lägenhet i bostadsrätten i jämförelse med hyresrätten, men skillnaden är liten.

Den viktigaste orsaken till att boendetätheten i hyresrätten är högre än i bostadsrätten är att hyresgästernas inkomster är lägre än inkomsterna hos boende i bostadsrätt. Av kostnadsskäl tränger hyresgästerna ihop sig på mindre yta. Ju lägre inkomsten är, desto högre är boendetätheten i de olika stadsdelarna.
Ju högre boendetätheten är, desto högre är andelen boende med utländsk bakgrund i stadsdelarna. Det finns ett starkt samband mellan boendetäthet och andel boende med utländsk bakgrund.
Inkomstskillnaderna är särskilt stora mellan boende i hyresrätt och boende i de andra upplåtelseformerna och skillnaderna gäller både i Innerstaden och i Ytterstaden. Skillnaderna går igen i samtliga stadsdelar; det finns inte ett enda storlekssegment i de 14 stadsdelarna där boende i hyresrätt har högre månadsinkomst än boende i bostadsrätt och äganderätt.
Inkomsterna i Innerstaden är högre än inkomsterna i Ytterstaden. Också hyresgästerna i Innerstaden har högre inkomster än hyresgästerna i Ytterstaden – 37 procent högre– vilket återspeglar att hyrorna i Innerstaden är 32 procent högre än hyrorna i Ytterstaden.

Om man undersöker hur det förhåller sig med medelantalet barn i de 70 storlekssegmenten i de 14 stadsdelarna finner man att finner man att hyresrätten har fler barn per bostad än bostadsrätten och lika många som äganderätten. Medelantalet barn ökar med ökande storlek på bostaden. Det är dock anmärkningsvärt att medelantalet barn är högre i hyresrätten än i äganderätten i de största bostäderna. Ändå har enskilt ägda småhus förutom större bostadsyta i allmänhet även en egen tomt, som barnen kan utnyttja. Särskilt högt är medelantalet barn i de stora lägenheterna i Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista.

Ränteavdrag eller räntereduktion ingår i rätten att dra av kapitalförluster från skatten. I Sverige kan ränteutgifter för privatpersoner kvittas inte bara mot ränteintäkter utan även mot inkomst av arbete. Ett sådant ränteavdrag gör det möjligt för en låntagare att låna större belopp än vad som annars vore möjligt genom att sänka kostnaden för att låna pengar.
I samband med diskussionerna om att begränsa ränteavdragen, eftersom de driver upp priserna på både byggande och bostäder, har man hävdat att det skulle drabba en massa barnfamiljer hårt, som köpt bostäder med de regler som gäller.
Jag tror att en framkomlig och fördelningspolitiskt smaklig väg skulle vara att sänka taket för den summa som man får göra ränteavdrag för. Idag får man dra av 30 procent på ränteutgifter upp till 100 000 kronor och på summor därutöver 21 procent. Summan är också per individ, varför 2 personer med inkomster kan dra av 30 procent på ränteutgifter på 200 000 och 21 procent på dem därutöver.
I dessa lågräntetider borde man se över dessa tak, som tillkom när räntenivåerna var betydligt högre än de är idag.
Jag utgår från en räntenivå på 3 procent på bostadslånen och tre olika totala lånesummor: 5 miljoner, 4 miljoner och 3 miljoner. Det är höga lånesummor som dock torde förekomma i storstadsområdena. Tak kan utformas på olika sätt. Ett par räkneexempel:
1) Man får bara göra ett avdrag på 30 procent på ränteutgifter upp till 100 000 kronor för lånen på bostaden och 21 procent på ränteutgifter därutöver. Om det är en person idag som gör avdrag för lånen, blir det ingen förändring jämfört med idag. Om det däremot är två personer som båda kan göra maximala avdrag på bostadslånen, blir det en klar skillnad. I så fall skulle ett par med lån på 5 miljoner få en ökad årskostnad med högst 39 500 kronor. De med lån på 4 miljoner högst plus 15 800.
2) Man får bara göra avdrag på upp till 100 000 per person och inget för ränteutgifter därutöver på bostaden. För en ensam person med lån upp till 5 miljoner skulle detta betyda en ökad kostnad på högst 50 000 kronor per år, med lån på 4 miljoner 20 000 kronor och med lån på 3 miljoner 0 kronor. För två personer med maximala lån skulle det med lån på 5 miljoner och mindre inte betyda en ökad kostnad.
3) Något tredje förslag kan kanske utformas efter en genomgång hur lånesummorna och lånestrukturen ser ut för olika hushåll.

Finansinspektionen förordar hårdare krav på amorteringar. Och det är bra om vi i Sverige får lite mer av den amorteringskultur som man har bl.a. i Tyskland. Men det finns ett samhällsekonomiskt problem om hårdare krav på amorteringar blir det enda. Amorteringar innebär ett sparande så att det blir mindre pengar över till konsumtion. Om man istället minskar möjligheten till ränteavdrag och gör fastighetsavgiften mer beroende av fastighetens marknadsvärde minskar i och för sig också den privata konsumtionen, men möjliggör ökade satsningar på sjukvård, skola och omsorg och ökade offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder, energisparande mm. Nog borde det vara läge för detta nu när räntorna är historiskt låga och vi nästan har deflation. För övrigt borde det vara självklart att priserna på både bostäder och byggande måste sänkas.

Idag kan man läsa att SCB har kollat vilka som förlorar om ränteavdragen slopas. Det blir barnfamiljer i storstadsområdena i synnerhet. Det vill säga de som köpt egnahem eller bostadsrätter under de senaste åren och sitter med höga lån. Men för de barnfamiljer som söker bostad är det precis tvärtom. Borttagna ränteavdrag betyder sänkta priser. Det är dags att inse att subventioner (som ränte- och ROT-avdragen är) utan villkor driver upp priserna. Det kommer alltid att behövas subventioner på bostadsmarknaden för att hushåll med små inkomster ska kunna få en bostad med rimlig kvalitet. Men subventioner utan villkor till en marknad med fri prissättning gör det tvärtom svårare för hushåll med låga inkomster på bostadsmarknaden eftersom de driver upp priserna, Det behövs en ny bostadspolitik där alla subventioner villkoras, så att de ska leda till lägre priser och hyror. Så var de tidigare investeringsbidragen utformade. En byggherre fick inga bidrag om den inte kunde visa att hyran i det nybyggda hölls nere. Jag fattar såklart att en ny bostadspolitik med subventioner inräknat bostadsbidrag som inte medför högre utan lägre priser och hyror (som inte kan kapitaliseras som det heter på ekonomispråk) måste införas stegvis med olika övergångsregler för att inte hushåll med nyköpta bostäder ska ställas på bar backe. Men den inriktningen måste påbörjas. Det är ju fullständigt meningslöst och skadligt för landets ekonomi att staten putsar ut 40 miljarder årligen som lägger bränsle på prisökningar och dessutom har drivit fram de hittills största låneskulderna för hushållen. Det är ett slags pyramidspel där de värden som bostäderna sägs ha inte är realistiska. Detta går inte att prata bort. Men i valrörelsen var det ingen som vågade säga som det är.

Den nuvarande bostadspolitiken med ensidigt stöd till ägt boende (kostar statskassan cirka 25 miljarder per år netto när fastighetsavgiften är fråndragen) och omvandlingar från hyresrätt till bostadsrätt är en katastrof. Den har medfört kraftigt stigande priser på byggande och bostäder, enorm bostadsbrist, försvårat omflyttning och medfört att hushållens skulder har nått rekordnivåer. En del ekonomer befarar att det är för sent för att klara en omställning innan Sveriges ekonomi drabbas hårt. Hur som helst måste det till en förändring och tro inte att det inte kommer att ske utan stora problem för de hushåll som kommit in sist i detta pyramidspel.
Det finns inga genvägar utan det krävs krafttag:
1) Staten måste ta ledartröjan och sätta upp mål för bostadsbyggande och upprustning av bostäder samt energianvändning,
2) Inrätta ett storstadsdepartement – bostadspolitik, integration och stadsutveckling,
3) Inför ett regionalt ansvar för bostadsförsörjning och integration
4) Inför neutralitet mellan upplåtelseformerna
5) Alla former av stöd till boende och byggande ska vara förknippade med villkor, så att de inte kan kapitaliseras, det vill säga medföra att priser på bostäder och byggande stiger. Varje form av stöd ska istället medföra att hyror och priser kan sänkas.
6) Inför ett villkorat investeringsbidrag för byggande av hyresrätter av alla storlekar.
7) Gör det möjligt utnyttja statliga kreditgarantier även i områden med en del sociala problem
8) Gör det möjligt för kommunerna att besluta om upplåtelseform i detaljplan.
9) Det behövs nya regler för överklaganden av planärenden. Länsstyrelserna bör åläggas att leverera besked inom tio veckor,
10) Statens och kommunernas krav på energi, buller och miljö bör harmoniseras,
11) Regler för genomsynlighet kring exploateringsavtal och marktilldelning bör införas i PBL och exploateringsavtalens omfattning och inriktning tydliggöras,
12) Lagen om offentlig upphandling bör ses över så att kommunägda bostadsföretag kan omsätta det utvecklingsarbete de bedriver i samarbete med byggföretag i längre byggserier,
13) Staten bör ta initiativ till institutionella ramar som främjar konkurrens, ökad produktivitet och kvalitet inom byggsektorn. Det kräver samordnade insatser från Konkurrensverket, Boverket, Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten i samverkan med offentliga upphandlare, byggherrar, fackliga organisationer och organisationer inom bostadsektorn.
14) Byggföretagens direkta och indirekta innehav av mark bör kartläggas,
15) Upphandlingen av byggande behöver professionaliseras, samordnas och utvecklas inom hela den offentliga sektorn.
16) Skärp kraven på fastighetsförvaltning – kommunerna måste få större möjligheter att använda tvångsåtgärder mot oseriösa hyresvärdar.
17) Kvaliteten på fastighetsförvaltningen måste få inverkan på hyran
18) Bostadsbidragen behöver förbättras så att fattiga hushåll kan få råd att bo med rimlig utrymmesstandard.
19) Omvandla ROT-avdragen så att de omfattar alla upplåtelseformer och endast utgår till åtgärder som syftar till att sänka bostädernas energiförbrukning.
20) RUT-avdragen ska också kunna utnyttjas av bostadsrättsföreningar och hyresvärdar för gemensam service i fastigheterna.
21) Finansinspektionen, Bostadskreditnämnden och Boverket bör ges i uppdrag att undersöka hur bostadskreditmarknaden kan göras mer stabil genom sundare kreditgivning, ökade amorteringar och bättre marknadsstatistik

Vissa förslag av partiets förslag kan underlätta bostadsbyggande, som lägre krav på buller och parkeringsplatser, minskade möjligheter att överklaga, press på kommuner vid utbyggnad av kollektivtrafik, uppmjukning av byggregler, men det stora greppet saknas helt. Partiet förstår inte eller vill inte förstå att det stora subventionerna till ägt boende (cirka 25 miljarder per år netto i form av ränte- och ROT-avdrag när fastighetsavgiften är avräknad) kapitaliseras, d.v.s. driver upp priserna och ökar hushållens belåning, i synnerhet när hyresrätten inte får ett öre i subvention utan tvärtom bidrar netto till statskassan i form av fastighetsavgifter och bolagsskatter och blir onödigt dyr. Ändå är byggpriserna för bostadsrätter       13 500 kr per kvm högre än för hyresrätter. En effekt av subventionerna.

Det krävs tuffa åtgärder för att öka konkurrensen inom byggsektorn, pressa ner byggpriserna och se till att det byggs prisvärda hyresrätter i de expansiva regionerna, så att även hushåll med lägre inkomster har råd att efterfråga det nya som byggs. Speciellt svårt är det för hushåll som vill ut på bostadsmarknaden som unga som bor kvar hemma, hushåll i överbefolkade lägenheter, jobbsökande på annan ort än där de bor, etc. Nuvarande politik spär på arbetslöshet och hindrar företag att få den arbetskraft de skulle behöva.

Ett första krav är att upplåtelseformerna ska behandlas skattemässigt lika och att subventioner (som behövs) inte ska kunna kapitaliseras. Det ska gälla alla former av subventioner, dvs. både avdrag och bidrag. Nya hushåll på bostadsmarknaden har inte någon glädje av t.ex. ränteavdragen, eftersom dessa har gjort att priserna har drivits upp. Det finns forskning som visar att det är ett rakt ett-till-ett positivt samband i Sverige mellan subventioner i form av avdrag och priser på en marknad med fri prissättning. Detta går inte att ändra i ett slag, eftersom det skulle drabba många hushåll hårt, men det behövs en politik som sakta och stegvis ändrar på detta. Det har man gjort i andra länder.

Behovs begrepp används sällan av nationalekonomer. Neoklassiska nationalekonomer förutsätter att behoven uttalas och kanaliseras via marknaden. En kvalitativ variabel (behov) blir mätbar först då den via marknaden omvandlas till det kvantitativt mätbara kronor/enhet. De talar om ”revealed preferences”, d.v.s. att människors beteende avslöjar deras önskemål.  Hur gärna man vill ha något mäts genom betalningsviljan, d.v.s. hur mycket en individ är beredd att betala för att erhålla varan. Individernas betalningsvilja kommer till uttryck via den sammanlagda efterfrågan.

Men kopplingen önskemål/behov – betalningsvilja – efterfråga  ur ett individuellt perspektiv förutsätter egentligen att betalningsviljan bygger på en jämnt fördelad betalningsförmåga. För att slippa sådana diskussioner brukar ekonomer i en bisats hänvisa till ett modellantagande enligt vilket fördelningen av resurser i samhället är den kollektivt önskade, är politiskt sanktionerad.   

I en teori som försöker beskriva prisbildningen på en fri marknad kan man använda begrepp som betalningsviljaoch efterfrågan på detta sätt, som uttryck för egenskaper hos kollektiv. Den analysmodellen utgår från ett slags helikopterperspektiv, som i vissa sammanhang kan vara berättigat. Men att tro sig göra välfärdsanalyser med hjälp av dessa begrepp är ett misstag. Kollektivets välfärd måste ändå grunda sig på individernas välfärd.

Det neoklassiska synsättet ser individerna som sökande efter maximal egennytta och rationellt väljande de bästa medlen för att nå sina mål. Individerna fattar sina egna beslut. Dessa självständiga individer möts på marknaden där en perfekt konkurrens skapar maximal effektivitet och välfärd. Enligt detta synsätt är varje samhällsingripande i marknaden av ondo.

Synsättet, som är dominerande bland nationalekonomerna, återfinns även i den statsvetenskapliga Public Choice-skolan, i den psykologiska balansteorin, och den sociologiska utbytesteorin.

Adam Smith, som är teorins fader, underströk att marknaden som system bygger på att varje aktör utgör från sitt egenintresse:

”Det är inte av välgörenhet från slaktaren, bryggaren eller bagaren, som vi väntar oss få vår middag, utan från deras beaktande av sitt egenintresse. Vi vänder oss inte till deras humanism utan till deras egenkärlek och talar aldrig med dem om våra egna behov utan om deras fördelar.” (Adam Smith [1776] 1937 ‘The Wealth of Nations’, Modern Library Editions. New York: Random House)

Under förutsättning att marknaden kännetecknas av ‘perfekt konkurrens’ d.v.s. att alla aktörer har fullständig information om priser och kvalitet, att alla fritt kan välja vilken vara som helst på marknaden, att ingen enskild aktörs beslut (till exempel beroende på ekonomisk eller politisk makt) kan påverka prisbildningen, att aktörerna fattar rationella beslut för att maximera sin egennytta, med mera, åstadkoms maximal effektivitet och välfärd. Detta sker genom marknadens ‘osynliga hand’.

Denna modell existerar inte i verkligheten, men används ändå av ekonomer som en slags referens. Frågan är om detta är ett fruktbart synsätt.

I Amitai Etzionis enastående bok ‘The Moral Dimension – Towards a New Economics’ The Free Press, New York 1988 påpekas

”Ekonomer har länge känt till att förutsättningarna för perfekt konkurrens aldrig kan uppfyllas, och – vilket är det viktigaste – att när bara en av dem saknas, kan inte fördelarna med perfekt konkurrens uppnås. Detta har framhävts i en ofta citerad, mästerlig artikel av Lipsey och Lancaster (1956). De förutsätter att en marknads förmåga att uppnå perfekt konkurrens beror på huruvida den uppfyller alla villkoren för paretooptimalitet[1]. Och de tillägger..:  ‘Det är väl känt att uppnående av paretooptimalitet kräver att alla villkoren för optimum samtidigt uppfylls’. Lipsey och Lancaster visar också att om ett av villkoren inte kan uppfyllas ‘så är de övriga paretovillkoren, även om de är möjliga att uppnå, i allmänhet inte längre önskvärda.’ Ett annat mönster eller annan modell behövs då.

Av detta följer att när en ekonomi rör sig i riktning mot perfekt konkurrens, t.ex. som resultat av en avreglering av en industri, kan man inte anta att ett sådant steg kommer att medföra några av den perfekta konkurrensens fördelar. Konkurrens är antingen perfekt eller är det inte; som graviditet, det finns inte grader.” (a.a. s. 200-201, min översättning.)

Så, om vi ska ta de neoklassiska ekonomerna själva på allvar, vilka Etzioni citerar, måste alla förutsättningar vara uppfyllda för att det ska vara en perfekt konkurrensmarknad. Det torde inte finnas någon enda marknad som uppfyller villkoren att varje aktör på marknaden har perfekt information, att ingen enskild aktör kan påverka marknaden, att alla aktörer maximerar sin egennytta och att det går att på kort tid påverka utbudet efter efterfrågans svängningar.

Det betyder också att de dogmatiska påståendena om att varje avreglering skulle medföra ett steg mot en perfekt konkurrensmarknad och därför medföra ökad samhällsekonomisk effektivitet och ökad välfärd inte ens har stöd i den neoklassiska ekonomiska teori som många ekonomer bygger sina modeller med.

I själva verket är dessa ekonomer lata. De orkar inte göra empiriska undersökningar av verkligheten utan tuggar dogmatiska teser utan verklighetsgrund.

Dessutom håller inte heller den neoklassiska teorins grundläggande antaganden vid en beskrivning av verkligheten. I och för sig kan antagandet om den rationella, egoistiska människan förklara en del mänskligt handlande men långt ifrån allt. Känslor, normer, maktrelationer, grupptillhörighet osv spelar sannolikt en betydligt större roll.

Ett begrepp som betalningsvilja(som inte tar hänsyn till individers eller hushålls betalningsförmåga) kan inte spegla hur angelägen någon vara eller tjänst är för en viss individ eller ett visst hushåll. Ett alternativ vore att mäta betalningsviljan – ur ett individuellt perspektiv – som den andel av den disponibla inkomsten som en individ/ett hushåll är berett för att erhålla en viss nyttighet. Problemet kvarstår dock med hushåll/individer helt utan inkomster.

Det är orimligt att påstå att en fördelning av varor och tjänster som innebär att de med stora resurser kan överrösta de med mindre resurser skulle vara den bästa, ge maximal välfärd osv. Men det är just detta som neoklassiska nationalekonomer hävdar.

Orden påverkar vår verklighetssyn. Om jag vill betala 50 procent av min disponibla inkomst för en viss lägenhet visar jag då inte en högre betalningsvilja jämfört med den som bara är beredd att betala 20 procent av sin disponibla inkomst för samma lägenhet?

[1] Paretooptimalitet kallas inom nationalekonomin en situation då tillgängliga resurser inte kan omfördelas så att någon får det bättre utan att någon annan får det sämre. Om en ekonomi förändras så att minst en person får högre nytta utan att situationen försämras för någon, är det en paretoförbättring.