Enligt EU:s regler ska bostadspolitik vara varje lands eget beslut. Men den politik som EU-kommissionen för går i motsatt riktning. Den vill ingripa och har ingripit mot länders satsningar på sociala bostäder med hänvisning till konkurrensen. I synnerhet har länders regeringar som själva inte vågat driva politiken själva sett till att vännerna i EU-kommissionen tagit initiativ i frågan. Så skedde till exempel i Nederländerna. Att det finns ett samband mellan EU-kommissionens åtgärder och regeringarnas inställning framgår t.ex. av att man inte gått till samma aktion mot t.ex. Frankrike efter att en socialistisk regering tillträtt. Det har under åren varit en tydlig inriktning från kommissionen att ingripa och kritisera stöd som går till hushåll med låga inkomster, medan de enorma subventionerna till ägt boende oftast passerats utan synpunkter trots att de framför allt går till redan välbärgade hushåll och dessutom snedvrider konkurrensen mellan hyresrätt och äganderätt.

I den senaste inlagan från EU-kommissionen till den svenska regeringen angriper den att hyrorna i allmänhet sätts efter förhandlingar mellan hyresgästorganisation och fastighetsägare och menar att det vore klart bättre att det träffades enskilda avtal mellan hyresgäst och fastighetsägare. Nu finns ju redan idag möjlighet för den hyresgäst som så vill att träda ur de kollektiva förhandlingarna, men intresset bland hyresgäster har varit mycket svagt, eftersom de vet att de sitter i underläge gentemot värden. Men EU-kommissionen vill i klartext ha bort hyresförhandlingslagen och till att börja i all nyproduktion. Hyran ska spegla hyresgäster vilja att betala, enligt den. Marknadshyror är ju dess mål. Bruksvärdesystemet ska bort eftersom det sägs vara marknadsineffektivt. Man påstår i strid mot hur det är att läget inte har någon som helst betydelse vid dagens hyressättning. Eftersom jag har sysslat med hyressättningsfrågor under många år och är pappa till den senaste modellen som togs fram tillsammans med SABO vet jag att det geografiska läget både har och ska ha betydelse för hyresnivån enligt hyresgästernas genomsnittliga värderingar. Däremot är det ingen marginalprissättning där hyresgäster konkurrerar med varandra om en viss lägenhet, så som sker vid försäljning av bostadsrätter.

Kommissionens kunskap om hyresmarknaden är så undermålig att den vill påskina att hyresgäster skulle vilja betala mer för nybyggda lägenheter än vad de gör idag. Men skälet till att det byggs så få hyreslägenheter idag är att byggpriserna är så höga att få har råd att efterfråga nybyggda hyresrätter. Ändå är de 13 500 kronor lägre per kvm för hyresrätter än för nybyggda bostadsrätter. Till detta finns det flera förklaringar varav kommissionen berör ett par, men en som den typiskt nog inte berör är att hyresrätten inte får några subventioner medan äganderätt subventioneras med netto cirka 25 miljarder per år (när intäkterna från fastighetsavgiften är frånräknad). Hyresrätten bidrar tvärtom netto till statskassan via fastighetsavgifter och bolagsskatt. Dessutom driver subventionerna till ägt boende upp både bygg- och bostadspriser liksom hushållens låneskulder.

Det mest anmärkningsvärda med kommissionens skrivningar är angreppen på hyresförhandlingslagen. I sann nyliberal anda anser kommissionen att kollektiva förhandlingar stör en ”effektiv prisbildning” på hyresmarknaden. Man kan undra vad kommissionen tycker om löneförhandlingarna, som säkert medför en annan lönestruktur än om lönerna hade satts efter enskilda avtal mellan arbetsgivare och löntagare. Tycker man att det skulle innebär en ”effektivare lönestruktur”? Eller vågar man inte tala ur skägget? Det är ju lättare att gå till attack mot den unika modellen i ett litet medlemsland. Frågan är om det också återspeglar tänkande inom den nuvarande regeringen?

Idag finns det inget politiskt parti i Sverige utom centerpartiet som öppet förespråkar marknadshyror. Men regeringen har sett till att hyrorna vid uthyrning i andra hand av bostadsrätter har släppts fria. Och vi ska ha i minnet att propåer från kommissionen har sin grund i tänkande och idéer i landets regering. Just helt fria hyror vid nyproduktion har varit på förslag – som ett första steg? – i regeringen.

Jag tror att det är naivt att tro att kommissionen propåer inte kan komma att få betydelse för svensk eller något annat lands bostadspolitik.

Därför är det viktigt att få reda på vad kandidaterna till Europaparlamentet har för syn i dessa frågor:

Anser du att varje land ska kunna utforma sin bostadspolitik utan inblandning från EU? (Subsidiaritetsprincipen)

Anser du att bruksvärdesystemet i Sverige ska bibehållas i sin nuvarande utformning?

Anser du att hyrorna ska släppas fria för nybyggda och/eller nyupplåtna hyresrätter?

Anser du att Sverige bör införa marknadshyror stegvis enligt EU-kommissionens syn?

Anser du att den hyresförhandlingslagen i Sverige bör bibehållas i sin nuvarande utformning?

Anser du att hyresrätten bör ha samma/likvärdiga skattevillkor som de andra upplåtelseformerna?

Arkitekten J Söderlind föreslår i Dagens Nyheter den 20 april att vi ska inrätta ett antal fristäder där man få bygga utan några som helst regler. Och han tror att då skulle vi få bättre bostäder och trevligare städer. Jag kan förstå att många känner vanmakt inför dagens impotenta bostadspolitik, den allt värre bostadsbristen och extrema bygg- och bostadspriser. Men att kasta ut all erfarenhet och kunskap, att strunta i alla tillgänglighets- och miljökrav mm. är rent ut sagt både löjligt och idiotiskt. Det finns bättre vägar att gå, men det kräver att regering och riksdag verkligen satsar på ett ökat byggande och en social bostadspolitik. Att göra miljökrav lika i landets kommuner är rätt, eftersom det underlättar stora serier och ett mer industriellt byggande. Vi måste lära av bilindustrin som kan producera olika modeller på samma bottenplatta. Lägenhetsritningar kan återanvändas. Flexibla planlösningar kan möjliggöra förändringar under bostadens livslängd.

Hyresrätten måste få samma skattemässiga villkor som ägande- och bostadsrätt. Inga avdrag eller bidrag ska utgå utan att mottagaren kan visa att de medför sänkta priser eller hyror. Planprocessen kan förvisso snabbas upp och ett ökat regionalt bostadsförsörjningsansvar införas, så att kommuner kan tvingas att bygga bostäder som även låg- och medelinkomsttagare kan efterfråga.

Dagens extrema subventioner till ägt boende (cirka 25 miljarder netto per år) i kombination med det låga bostadsbyggandet och inflyttning till storstadsregioner har kapitaliserats, dvs. drivit på prishöjningarna på byggande, bostäder och hushållens skuldsättning.

Att göra något åt detta vore ett verkligt steg framåt. Misslyckade fribyggen har vi redan erfarenhet av.

Så här skriver Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida idag: ”Hyresreglering har samma effekt som all priskontroll, med brister, köer och svarta marknader eftersom utbudet hindras möta efterfrågan.” Hon menar att marknadshyror är det enda sättet att få snurr på saker, att öka utbudet. Och det är ju ingen tvekan om att det skulle bli snurr. Frågan är på vilket sätt. Detsamma gäller sjukvård, skola, barn-. och äldreomsorg. Visst skulle det bli snurr om man slutade med dessa prisregleringar och släppte marknaden fri överallt.

Problemet är dock vad som skulle hända med människorna och samhället. Vad dessa nyliberala eller vi kanske ska kalla dem gammalliberala opinionsbildare missar är att varje människa måste ha någonstans att bo och faktiskt har rätt till en dräglig bostad enligt konventioner som Sverige har skrivit under. Och det betyder att samhället har ett ansvar för att se till att utbudet är tillräckligt även för alla dem som inte har så mycket pengar samt att det finns ett besittningsskydd, dvs. att man har rätt att bo kvar och skyddas mot stora höjningar av hyrorna. Ludvigsson har säkert glömt att en viktig kritik mot utformningen av den gamla fastighetsskatten var just att den drev upp boendekostnaderna även för de som bott länge i ett område när bostäder i området såldes för höga priser. Just besittningsskyddet var ett viktigt argument då.

I dag subventionerar samhället ägt boende med cirka 25 miljarder netto per år (ränte- och rot-avdrag med intäkterna från fastighetsavgifterna avdragna) medan hyresrätten inte får ett öre utan tvärtom bidrar netto till statskassan via fastighetsavgifter och bolagsskatt. Denna enorma subvention till ägt boende i kombination med lågt bostadsbyggande, politiskt drivna ombildningar till bostadsrätter, inflyttning till storstadsområdena har medfört en allt värre bostadsbrist, enorma prishöjningar även på byggpriserna och att hushållens låneskulder blivit ett samhällsekonomiskt problem. Subventionerna har fungerat som att lägga olja på elden. I stället för att angripa de verkliga problemen: den orättvisa beskattningen av hyresrätten, de höga byggpriserna och den bristande effektiviteten och priskonkurrensen i byggbranschen, vill Ludvigsson med flera att fastighetsägarna ska tjäna ännu mer än vad de faktiskt gör och driva bort små- och medelinkomsttagare från de lite mer attraktiva områdena och förmodligen ställa dem utan bostad, eftersom det inte finns några lediga hyresrätter. Kolla hur det ser ut i London idag!

Det som krävs idag för att lösa bostadskrisen är ett samlat grepp för att öka bostadsbyggandet där Attefall har en del bra förslag, men tyvärr inte på frågan om den orättvisa beskattningen av hyresrätten och den bristande konkurrensen och effektiviteten inom byggbranschen. Byggpriserna måste ner tillsammans med bopriserna, vilket kommer att ske om bostadsbyggandet ökar av prisvärda bostäder. Vi borde vara överens om att alla subventioner (oavsett om de kallas för bidrag eller avdrag) ska vara förknippade med villkor för mottagarna, dvs. att de ska medföra sänkta priser/hyror. Så var faktiskt investeringsbidragen till små hyresrätter som avskaffades 2006 också utformade. Byggherren var tvungen att visa att hyrorna hölls nere annars utgick inga bidrag. Enligt SCB:s statistik så sjönk faktiskt också byggpriserna för hyresrätter när dessa investeringsbidrag infördes. Efter att dessa tagits bort sjönk också byggandet av hyresrätter. Skälet är att det är få som har råd att flytta in i en nybyggd hyresrätt beroende på de höga byggpriserna. Ändå var år 2012  byggpriserna 13 500 kronor per kvm högre för bostadsrätter än för hyresrätter, vilket är ett tydligt bevis på hur dagens subventioner driver upp byggpriserna. Inte tjänar konsumenterna på detta.

Ludvigsson med flera känner inte till eller kanske rättare inte vill ta del av forskningen kring frågan som  samstämmigt visar att byggandet av hyresrätter inte ökar när man inför marknadshyror. Erfarenheterna är snarast de motsatta. Hur vore det om vi alla vore överens om att om teorierna inte stämmer med verkligheten, så måste teorierna ändras. Det är ju bara fundamentalister som vill hålla fast vid teorier som falsifierats, eller hur Ludvigsson?

Ängelholm vill gärna upplevas som en stad för ungdom, men den enda åldergrupp som ökar är ålderspensionärerna. Därför behövs nya grepp – förutom förstås fler bostäder – som gör att staden blir mera attraktiv för unga människor. Det behövs en central mötesplats, en kreativ miljö som förenar människor med olika intressen och bakgrund. Det behövs ett Ungdomens hus. Bästa platsen för ett sådant är Parkskolan, som nu är helt tom och som kommunen vill göra sig av med. Låt oss fylla den med liv och verksamhet alla dagar och kvällar!

Föreningen Ungdomens hus i Ängelholm har till ändamål att driva verksamhet inriktad på

• Musik, teater, dans, konst, fotografi, kläder,

• Ljud och film

• Dataspel och IT-utveckling

• Återbruk

• Entreprenörsutbildning

• Projektverksamhet inom olika sociala områden och intresseinriktningar

• Utveckling av unga människor genom gott ledarskap

För att förverkliga föreningens ändamål och för att skapa sund ekonomi samt ge service till besökare kan föreningen själv bedriva kommersiell verksamhet relaterad till ovan angivna områden eller upplåta lokaler för andras kommersiella verksamhet som kan bidra till att utveckla föreningens egen verksamhet.

Målgruppen för föreningens verksamhet är främst ungdomar och unga människor, men är öppen för alla. Föreningen vill verka för att alla känner sig välkomna i en varm och kreativ miljö och motverka utanförskap och diskriminering.

Föreningen är ingen konkurrent till kommunens Kulturskola eller kommunens planer på ett kulturstråk utan vill vara ett komplement och ett stöd till dem.

Om det inte blir möjligt att överta Parkskolan vill föreningen driva verksamheten i andra lämpliga lokaler

Den skandallösa bostadsbristen beror på den politik som förts. Trots att boendekostnaden är den största enskilda utgiften för flertalet hushåll, så saknas en sammanhållen och vettig bostadspolitik. Idag subventioneras ägt boende med cirka 25 miljarder netto per år (ränte- och rot-avdrag minus fastighetsavgifter) medan hyresboendet inte får ett öre utan bidrar netto till statskassan med fastighetsavgifter och bolagsskatt. Subventionerna till ägt boende i kombination med lågt byggande och växande bostadsbrist har drivit upp bygg- och överlåtelsepriser liksom hushållens låneskulder till rekordnivåer, vilket är ett problem för hela ekonomin. För att få ner bostadsbristen krävs självfallet ett ökat byggande speciellt i storstadsregionerna, vilket endast är möjligt om byggpriserna sänks rejält. För att få ner byggpriserna behövs krävs ett mer rationellt och effektivt byggande, större serier och priskonkurrens. Hyresrätten måste ges samma skattemässiga villkor som de andra upplåtelseformerna. Det kommer att behövas subventioner för att även hushåll med låga inkomster ska kunna få råd med en hygglig bostad. Men subventioner ska vara villkorade, dvs. åtgärder bör vidtas så att de inte driver upp priser (kapitaliseras). Ett rimligt krav från samhället bör vara varje subvention som ges kräver en motprestation i form av lägre hyra eller pris. De investeringsbidrag. som den nuvarande regeringen avskaffade hade en sådan konstruktion vilket också medförde sänkta byggpriser (och lägre inflyttningshyror). Dessutom måste planeringsprocessen snabbas upp. Kommunernas buller- och miljökrav bör samordnas. Det är hög tid att vi får en bostads- eller samhällsbyggarminister med ett sammanhållet ansvar för allt som rör bostadssektorn. Den bör även samordnas med kommunikationsfrågorna.

Ryssland styrs av en diktatorisk, homofob med expansionsplaner. I Ukraina har delar av regeringen intagits av fascistiska Svoboda och den Högra sektorn marscherar med väpnade förband på gatorna. Det känns inte bra. Det finns en dynamik i denna utveckling som är oerhört farlig. Ytterligheterna tar näring av varandra och utvecklas, medan de demokratiska krafterna får det allt svårare. Det behövs en avkylning. Språkbeslutet mot ryskan i Ukraina borde återtas. Rysslands annektering av Krim är olaglig. Det måste gå att hitta en diplomatisk lösning innan det är för sent.

Som företrädare för ett parti är man mer eller mindre tvungen att försvara och verka för partiets ståndpunkter, även om man inte delar dem i alla delar. Och det är kanske så det måste vara. Men nog skulle det vara bra med en öppnare debatt och fler företrädare som var mer självständiga. Partipiskan viner ju i de valda församlingarna på alla nivåer. Det är skönt att inte längre ha ett sådant tryck på mig. Tanken blir friare. Kommunalpolitik är väldigt mycket praktiska lösningar och behov av gemensamma tag över partigränserna, i synnerhet i en liten kommun som Ängelholm. Visst spelar ideologi roll i många frågor, men när det gäller stadens utveckling och översiktsplaner borde det vara både bra och möjligt att enas över partigränserna även under ett valår.

Jag tror att till exempel att  partierna är överens om målet att Ängelholm ska växa kontinuerligt och vara särskilt attraktivt för ungdomar och barnfamiljer. Befolkningen ska som genomsnitt för perioden fram till år 2020 öka med 1 % per år och medelåldern ska år 2020 vara i paritet med riksgenomsnittet. Utvecklingen har dock sedan år 2000 gått i motsatt riktning. Den enda åldersgrupp som ökat är pensionärerna.

Det har byggts för lite och gjorts för lite för att staden ska upplevas som attraktiv av unga hushåll. Framför allt måste man bygga fler bostäder och i synnerhet bostäder i flerbostadshus och helst fler som unga har råd med. Men det är också viktigt att göra Ängelholm mer roligt och livligt. Det är därför ställen som Bahnhof och Harrys behövs. Men det räcker inte. Det behövs en centralt belägen mötesplats, en plantskola, ett kreativt centrum, ett möjligheternas hus med en rad olika verksamheter, som skisseras på Facebook-sidan: Parkskolan – kraftsamling för unga.

Jag tror att ett sådant ställe måste byggas upp steg för steg och drivas av dem som själva driver verksamhet där. Jag hörde till exempel hur det kan bli när man ändrar i en samlingslokal utan att t.ex. kunna akustik. I den nu tomma Birgit Nilsson-salen hade man åstadkommit en bra akustik, bl.a. genom att placera ut lådor i hörnen. Men dessa togs bort eftersom någon tyckte att de tog onödigt utrymme!

Det behövs nu kraftsamling över partigränserna och en samverkan mellan kommunen, näringslivet och den ideella sektorn för att förverkliga denna mötesplats som skulle bli ett lyft för staden. Nu ligger vi i Ängelholm efter Helsingborg, Höganäs och t.o.m. Båstad. Det finns utvecklade idéer om hur man skulle kunna förändra området kring stadsparken och Parkskolan just genom ett sådant samverkan.

Det är som ideologin försvunnit när de stora partierna i Sverige gör sina utspel. Trängseln i någon slags mitt är enorm. Kanske borde man införa en politisk trängselskatt…. Jag tror att den inre demokratin i partierna spelar en viktigt roll här. Ledningarna har en stor makt. Det finns exempel på att valberedningar innehåller alla i styrelsen plus alla på ledande ställningar i anslutna organisationer och att man sedan föreslår sig själva. Någon slags leninistisk demokratisk centralism för att de nuvarande ledningarna inte ska kunna utmanas och gå miste om de viktiga arvodena. Men det finns också andra sätt att styra upp de egna valen. Det uppmuntrar tigande och ledningslojalitet. Den inre debatten uteblir. Men håller man på så inom ett parti blir man inte heller särskilt trovärdig om man säger sig kämpa för ökat folkligt inflytande i samhället. Position och makt blir viktigare än politikens inriktning. Jag tror att den modell som Miljöpartiet valt är bra, dvs. att man inte får sitta kvar längre än två mandatperioder. Det skapar större öppningar, mer debatt och förnyelse och mindre beroende av arvoden. Frågan är om vi överhuvudtaget ska ha yrkespolitiker?

The poverty level in the EU has increased by 10 million in 5 years to
reach 124 million – one European in four. In addition, “there are now wide inequalities in
the distribution of income in the EU: on average, the top 20% earned 5.1 times
as much income as the bottom 20% in 2012”. Finally, “unemployment has increased sharply
in Europe, from a rate of 7.1% in 2008 to a peak of 10.9% in 2013”
or 26 million people. These are quotes from “Taking stock of the Europe 2020 strategy for smart,
sustainable and inclusive growth”, published by the Europe
Commission last Wednesday (05/03).